sarainafrika.blogg.se

Vi vet inte allas historier om varför dom är här, men i de flesta fall så har deras föräldrar gått bort, eller så har inte föräldrarna råd att ha hand om barnen. Vi försökte i början att inte prata så mycket om våra egna familjer, men barnen har själv frågat vad alla heter, dom vill se bilder osv osv. Dom tycker att det är så roligt. Den äldsta killen, Desmond, har tom satt upp bilder på min familj på sin säng. Det är en sån konstig tanke när man sitter där på barnhemmet, att alla dessa barn bor här utan sina föräldrar. Antingen så har dom blivit bortlämnad eller så har föräldrarna gått bort, det känns så hemskt. Det finns ingen här (förutom vi volontärer) som tar upp barnen och kramar på dom, inget gull för fem öre, det är ingen som håller om dom eller nånting. Och när man tänker på det så är det inte så konstigt att barnen kommer springande mot oss varje dag, eller att alla vill sitta i ens knä. För vi gör ju allt det där, vi leker med dom, ger dom uppmärksamhet, vi tar upp dom om någon gör illa sig osv osv. Det känns bara så hemskt alltihop. 

Sen tänker jag ofta på att det här är deras liv. Dom hämtar vatten i hink ur ett hål i marken varje dag, fattar ni att Florence som är 5 år gammal också gör det? Det börjas i tid.. Dom får tvätta alla kläder för hand i smutsigt vatten varje dag, och dom får diska för hand vaarje dag. Här får man gå mycket, och allt bärs på huvudet, förutom bebisar som bärs på ryggen. Dom äldre barnen får hugga ved. Dom klipper hår och naglar med rakblad. Gräset får man klippa med hjälp av en stor kniv. Osv. Det här är deras liv, och jag vet inte hur dom känner inför det, men har man aldrig upplevt något annat så kanske det bara är som det är. Men jag som bor i Sverige tycker att det känns så förjävligt, det är så sjukt vad olika liv man kan leva.

Man inser själv hur bra man har det när man är här.