sarainafrika.blogg.se

Hejsan hejsan. Tänk att det redan är torsdag, snart helg ju! På lördag ska vi in till Swedru för att försöka hitta lite presenter, ska bli kul! Jag hoppas att det kommer vara grått och trist väder, inte regn, perfekt vind, inte för varmt = perfekt shoppingväder. Haha ja man kan ju alltid drömma.. På söndag ska vi äntligen åka till stranden, man måste ju pressa nu sista tiden ;) Nejdå, men det ska bli skönt med lite strandhäng. Det blev ju inget sist då vi hade sjukstuga här hemma satt.

Idag efter middagen så försökte vi oss på kladdkakemixen som mamma skickade med i paketet sist. Vi har ju ingen ugn här, så vi fick lägga smeten i en stekpanna och hoppas på det bästa helt enkelt. Resultatet blev bra! Hårt på botten och kanter, resten var smet hahaha.. Det blev ju inte som hemma, men jag tror inte ni förstår hur gott det var. Det är iallafall vad vi har gjort ikväll, såg lite på gossip girl också. Perfekt kväll typ trots magont.

Vill berätta om vad som hände imorse på skolan också. Jag och Johanna gick dit som vanligt och satt oss och väntade. Vi hann bara vinka till några barn innan det var dags för dom att be någon bön och gå morgonmarschen. Medan dom gjorde allt det där så kom det en pojke på cirka 7-8 år, vi märkte ganska snabbt på hans beteende att han hade någon sorts utvecklingsstörning. Han kom först och satt sig bredvid mig, redan då började några barn att skratta. Sen tog han på mina ben där jag är tatuerad, och dom andra barnen skrattade ännu mer. Efter en stund så började han att ta på mitt hår, klappade och drog osv. Då började tom lärarna att skratta åt honom, samt andra vuxna. Den här killen var så himla snäll och gullig, han gjorde inget dumt utan var bara nyfiken. Visst att jag och Johanna också skrattade, men just för att han satt och drog mitt huvud mot honom så att han kunde leka med mitt hår, han var ju helt fascinerad. Vi stod inte flera meter bort och viskade och skrattade åt honom, ett barn kanske inte förstår att det inte är särskilt snällt, men en vuxen människa borde veta bättre kan man ju tycka. Nu vet ju vi att vi är i ett annat land med helt andra regler osv, men det känns så hemskt ändå.

Vi har pratat om det här förut, för det finns en annan äldre kille i byn som dom beskrev som galen. Han kom en morgon vid skolan när vi satt och väntade tillsammans med barnen. Barnen sa till oss att han hade "a crazy mind", att han inte var normal osv. Det här var ju utanför skolan så det var väldigt mycket barn där. Han började göra en massa konstiga grejer och barnen skrattade, sen när han kom närmare så sprang barnen liksom undan. Vissa av barnen blev som rädda. Han gick förbi mig och Johanna och alla barnen, då tog han upp en flaska och kastade mot några stenar som är i mitten precis utanför skolan. Jag försökte att inte titta på honom för mycket då jag själv tyckte att hela situationen var väldigt obekväm, barnen sa att han var galen och vi hade ju ingen aning om vad han kunde göra. Precis efter att han krossat flaskan mot stenarna så tar han upp nånting nytt och går mot mig i full fart, jag står bara där och har ingen aning om vad jag ska göra, då kastar han det han har i sin hand på mig och går förbi. Vissa barn skrattar och jag står bara och gapar mot Johanna. Det var så knäppt alltihop, nu var det inget farligt han hade i handen, men ändå. Efter den här händelsen iallafall, så pratade vi om att han säkert har någon utvecklingsstörning men som man säkert inte ens vet om. Han ses bara som "onormal". Och så är det säkert för människor här, har man någon störning så får man inte rätt hjälp, om man ens får någon hjälp, och det blir nog inte så bra tror vi. Här är man onormal om man beter sig lite annorlunda. Jag fick dessutom veta att lärarna hade sagt någonting om mig idag för att jag lekte med den där lilla killen imorse, men jag fick inte veta vad då det tydligen var något dumt. Så min tanke är, sitter verkligen lärare och säger saker om mig för att jag är snäll mot ett barn, med en störning?! Det är vuxna människor vi pratar om, som dessutom jobbar med barn! Återigen, jag vet att jag är i ett annat land, och att det är en annan kultur och blablabla, men jag tycker att det är så tråkigt hur man ser på "en viss typ" av människor här. Istället för att skratta och peka så kan man väl försöka hjälpa istället!

Så, nu har jag fått skriva av mig lite. Och förlåt igen för alla dessa inlägg utan bilder!!