<3
Idag saknar jag barnen jätte jättemycket. Jag var hemma hos mamma igår och kollade på en massa filmer därifrån och alla minnen kom tillbaka. Jag blir så varm i hjärtat, men också ledsen. Jag hatar att jag inte kan träffa dom när jag vill och jag hatar att det är omöjligt att vara på två ställen samtidigt. Jag vill ju se dom växa upp, vad dom lär sig. Jag vill spela fotboll och klappa händer, vill ha dom sovandes i min famn för det är bland det mysigaste som finns. Dom får gärna snora ner alla mina tröjor för det spelar ingen roll, jag vill bara vara där med dom så jag kan se att allt går bra. Kontakten med John hjälper massa och det är skönt att höra att dom har det bra och att dom mår bra. Men jag vet ju att ingen plockar upp barnen när dom är ledsen. Det är ingen som tröstar dom om dom gjort sig illa. Dom får absolut ingen närhet och det gör ont i mig att veta att det är så. Och nu när jag är hemma så tror jag att det var bland det viktigaste jag gjorde där borta. Att visa att jag bryr mig, att trösta, att hålla om.
Ibland minns jag saker som när vi gick till barnhemmet varje dag. Hur stenarna i marken gjorde ont under fötterna för att flip-flopsen var så slitna. Hur hett solen stekte när vi gick med lunchen till skolan. Hur riset smakade och hur svettigt det var exakt hela tiden. Jag minns det dåliga men tänker mest på allt det fina. Som alla gånger vi kom till barnhemmet. Tänk er när nästan alla barn kom springandes och skrek "Please Madame welcome" högt i kör om och om igen. Man kunde rent ut sagt ha en jävla skitdag, men så fort man hörde barnen så blev det genast lite bättre. Att några som nästan inte har någonting, kan smitta av sig av sin glädje till någon som har "allt" i jämförelse. Det är helt otroligt. Jag kan inte nu och kommer aldrig kunna förklara helt och hållet hur dessa barn fick mig att känna.
