Saknar
Det känns lite som att jag har drömt alltihop.
<3
filmkvällen
påminnelse
Mammas insamling till barnhemmet fortsätter även fast att jag har kommit hem. Pengarna går som sagt till mat, sjukhusbesök, ved, tvål, dricksvatten, och en massa annat nödvändigt som barnhemmet behöver. Tack återigen för all hjälp,
det är guld värt <3
Swedbank
Clearingnr: 84202
Kontonr: 9348979734
<3
Nya tofflor
Här delade vi ut alla tofflor till barnen, det var så jäkla kul! Jag och Johanna hade satt upp vimplar i taket, och barnen blev helt galna när dom såg alla skorna. Sen fick dom sätta sig och vänta på sin tur att gå upp och prova ett par. Alla satt och hejjade på, klappade i händerna och hade sig. När man hade hittat ett par som passade så fick barnen gå en liten vända och visa upp sig, det var väldigt roligt och tofflorna blev väldigt uppskattade. Kul! :)
Hemma
Vilket äventyr det här har varit. Jag har sett, upplevt och känt saker jag inte trodde var möjligt. Och nu är det över, 4 månader har gått och nu ligger jag hemma i mitt eget rum igen. Så konstigt det känns.. Nu kan jag ju bara se barnen på bild, saknar dom så mycket.
Mina känslor och tankar var verkligen en berg och dalbana sista dagarna innan jag åkte till Ghana. Jag längtade samtidigt som jag var livrädd. Jag skulle ju äntligen få åka och göra det jag velat i flera år, men när det var så nära så blev jag rädd också. Jag älskar att resa, men jag älskar även att vara hemma, nära min familj och mina vänner. Att vara ifrån sina nära så pass "länge" var skrämmande för mig, jag trodde helt allvarligt att jag skulle grina pga hemlängtan flera gånger i veckan. Nu kan jag dock meddela att dom enda gångerna jag grinade var när Svea och Isabelle åkte hem, samt några gånger när jag och Johanna kollade på serier haha.. Och nu när jag själv åkte hem förstås. Visst, ibland hade jag hemlängtan och självklart saknade jag min familj och mina vänner, men så fort man kom till barnhemmet så tänkte man inte på så mycket annat än just barnen. Så hemlängtan var egentligen aldrig något stort problem, inte alls på den nivån jag trodde innan jag for iallafall. Det som var värst under där här resan var maten, att hela hela tiden få äta ris och fisk och nästan ingenting annat. Vi pratade om maten här hemma i Sverige varje dag, om hur sugen vi var på något gott, om hur det skulle vara att äta när vi kom hem igen, osv osv. Sen var ju allt det där med att det inte fanns rinnande vatten, riktigt dusch, att man var tvungen att handtvätta osv, jobbigt. Det gick ju bra och det vande man sig vid, men även det var värre än min hemlängtan. Jag har hela tiden tänkt att jag kommer hem igen, det varar inte förevigt och jag kan stå ut med att leva såhär ett tag. Visst har jag klagat mycket, på både värmen, på maten, på strömavbrotten osv osv,
men det hade nog dom flesta gjort.
Jag kommer ihåg när det hade gått en vecka, jag och Svea var på ett internetcafé och det kändes så sjukt att det redan hade gått en vecka, haha.. Efter det rann tiden iväg. Johanna och Isabelle kom hit, vi reste, badade i vattenfall och myste på i Cape Coast. Vi matade apor och gick på läskiga hängbroar långt uppe i träden. Vi blev en liten familj och helt plötsligt hade det gått 7 veckor och det var dags för min käre sambo Svea att åka hem. Det hade redan gått 7 veckor, tiden hade gått så snabbt. En vecka senare var det Isabelles tur. Jag och Johanna åkte till Cape Coast över nyår och där blev det 2014. Nu var både julafton och nyår över och det kändes så konstigt, tiden gick ju så snabbt och halva tiden hade redan passerat. Jag flyttade ner till Johannas rum och nu var det bara vi två kvar, hur skulle det gå? Skulle det bli jobbigt att bara vara vi två med alla dessa barn? Men det blev aldrig så. Jag och Johanna kom så himla bra överens. Vi pratade flera gånger om det i slutet, att vi aldrig diskuterade eller någonting. När det väl började bli något tjafs så skämtade vi bara bort det. Och när man är med en och samma människa dygnet runt i 2 månader som man kommer bra överens med, samt hela dagarna dom två månaderna innan, så blir man nära. Vi kunde prata om det som kändes jobbigt, och samtidigt så skrattade vi ihjäl oss åt någonting varje dag. Johanna vet väldigt mycket om mig nu, saker som jag inte alls skulle berätta för vem som helst. Så jag har inte bara fått vara med några av världens finaste barn, utan jag fick ju lilla familjen på köpet också.
Min sista tid på barnhemmet var jobbig, för trots att jag redan hade bestämt mig för att komma tillbaka, så var det ju hur jobbigt som helst att behöva säga hejdå. Jag försökte krama extra länge, hålla deras händer extra hårt, sen var jag tvungen att åka. Det var så hemskt, men nu är det gjort. Jag hade en jättebra sista kväll med barnen. Jag köpte mat, dricka, popcorn och ingredienser till att kunna baka ballfruits (nästan som munkar). Vi såg på film som vi har gjort varje gång kvällen innan någon av oss åkt hem. Barnen älskar det och det är verkligen supermysigt. Vi må ha sett samma film alla gånger, och alla barn förstår inte ens vad dom säger, men dom skrattade och hade sig ändå. Det var iallafall väldigt roligt och fint att få se barnen så glada över något som är vardag för oss här i Sverige. Så jag är glad över att jag fick en fin sista kväll, det betydde jättemycket för mig. Desto jobbigare var det dock att kliva upp på morgonen och inse att det var dags att kramas hejdå. Det var förstås mindre roligt, jättehemskt och tråkigt för att vara exakt. Då jag blev informerad att jag skulle bli hämtad ganska tidigt så blev mitt hejdå ganska hastigt. Efter alla kramar så följde barnen med upp till vägen för att säga ett sista hejdå. Dom ropade i kör flera gånger och det blev väldigt känslosamt. Det var så jobbigt att vända sig om och vinka då jag visste att jag kanske aldrig kommer träffa några av dom igen. Fy. Det om något gjorde ont i mitt lille hjärta. Men det tröstar mig att jag kommer tillbaka. Det finns inget annat. Jag måste tillbaka, och jag vill aldrig sluta komma tillbaka heller. Tills dess får jag kolla på alla mina bilder och tänka tillbaka.
Nu när jag har kommit hem och tänker tillbaka på allt så förstår jag det inte riktigt. Jag har levt ett helt annat liv där borta, med helt andra människor. Det känns lite som att det aldrig har hänt, för det är så långt borta nu. Jag må minnas vad jag har gjort, men annars så har jag bara mina bilder. Det är fortfarande en omställning det här, att komma hem och leva mitt liv här igen. När jag vaknar på morgnarna så är det konstigt att Johanna inte är här, när klockan är 11 på morgonen här så tänker jag att det är dags att gå till barnhemmet, och att äta med vänster hand är jättekonstigt haha, osv osv. Jag tänker på barnen och Johanna hela tiden, och jag önskar att jag kunde vara där, men samtidigt så är jag så glad över att få vara med min familj och mina vänner igen. Om man ändå kunde vara på två ställen samtidigt.
Det jag vill säga är: att den här resan har förändrat mitt liv. Jag har insett hur bra vi faktiskt har det här i Sverige. Jag har sett mycket hemskt, haft jobbiga dagar, men jag har också fått känna sån lycka. Trots att dessa barn inte har mycket, så har jag aldrig sett så fruktansvärt glada barn. Deras ansikten när vi kom till barnhemmet är bland det finaste jag har sett, sån lycka, sån kärlek. Jag har gjort mitt bästa med den här resan, gjort mitt bästa med barnen och allting annat också. För mig har det varit en utmaning, att leva i ett annat land. Jag är både blyg och rädd för väldigt mycket, och det här har hjälpt mig samtidigt som jag har fått hjälpa andra. Jag har lärt mig så mycket, och nu är det bara att fortsätta leva. Jag kan säga nu att jag klarade det. Jag klarade det bra och jag är glad över att jag faktiskt tog tag i det jag vill göra och åkte iväg. Jag må ha levt fattigt med myror i sängen, vatten i påse, strömavbrott och extra svettiga nätter, smutsiga kläder, dålig mat, osv osv. Men vad spelar det egentligen för roll när man har fått tillbringa fyra månader med några av jordens finaste barn? Jag har inte levt särskilt roligt, men det hörde ju till. Dock är det människorna som jag lärde känna i Ghana som gjorde min resa magisk, så tack för dom här fyra månaderna. Jag har också lärt mig att livet är för kort. Det kan förändras på bara några sekunder, och man borde göra det man vill göra, det man drömmer om. Vi lever bara en gång, och so what om man råkar göra några misstag på vägen? Jag ser gärna att jag ångrar några av mina val när jag är gammal, än att jag ska ångra allt jag aldrig gjorde. Så efter allt resande, allt roligt men också jobbigt hälsande varje dag flera gånger om dagen, alla barn, alla andra människor, alla skratt, alla nya erfarenheter, all svett, Johanna, Svea, Isabelle, alla er där hemma som hjälpt till att skänka både kläder och pengar, min familj och mina vänner som peppat mig, alla infekterade sår och två omgångar malaria, Cape Coast, och trots allt jäkla ris, så är jag mer än nöjd. Tack så hemskt mycket.
